SM Final Bandy Stockholm 16 - 18/3 2013

Friends Arena, Sveriges nya nationalarena

Jag har väntat så länge, på just denna dag.... Då Hammarbys lagkapten Stefan X:et Erixsson tog mikrofonen och stämde upp i Kentas gamla klassiker "Just idag är jag stark", och fick med sig hela Bajenklacken och merparten av rekordpubliken på 38 500 i en mäktig allsång före matchen, så förstod man att Hammarby skulle bli mycket svårslagna i denna historiska final mot Sandviken i Friends Arena.

Och mycket riktigt så chockstartade Hammarby matchen mot ett yrvaket SAIK och hade redan efter 5 minuters spel en 3-0 ledning som blev 4-0 fem minuter senare. Då var matchen i praktiken redan avgjord, och även om SAIK kröp närmare i en galet händelserik första halvlek, så var Hammarby det bättre laget och kunde i andra halvlek gå ifrån till en rättvis 9-4 seger. Sista målet inslaget med ca 30 sekunder kvar att spela. Då stormade hela Bajenklacken bakom ena målet planen förbi en till synes handlingsförlamad vaktpersonal, och domaren såg ingen annan utväg än att bryta matchen i förtid. 1 - 2 - 3  KGB !!

Samma sk supportrar som också lyckades försena matchstarten med 20 minuter tack vare ett stort bengaltifo, som man lyckats få med sig in på arenan förbi den uppenbarligen helt inkompetenta vaktpersonalen, som hellre lägger krut på att plocka av vanliga åskådare en medtagen macka eller dricka, än att försöka sätta stopp för insmugglingen av dessa pyrotekniska pjäser.

Friends Arena var en mäktig skapelse av högsta internationella standard. Möjligen kan jag tycka att läktarna kunde vara en aning brantare för att som åskådare komma närmare planen. Satt bakom ena hörnflaggan på första raden på etage 2 och tyckte ändå att man kom en bit ifrån. Svinkallt var det också, och några utlovade 15 grader var man långt ifrån att komma upp i. Men sammantaget dock en högst angenäm bekantskap.

Däremot så tycker jag att den ligger lite avigt till. Tog tunnelbanan, fö ett helt perfekt och smidigt sätt att transportera sig i Stockholm, ut till Solna Centrum. Därifrån fick jag sedan promenera en dryg kilometer innan man nådde arenan som fn ligger utslängd bland diverse byggarbetsplatser.

Bodde denna gång på Stockholm Inn på Drottninggatan, en ny hotellbekantskap för mig. Ett lite udda hotell, där receptionen var hopslagen med serveringsdisken på Waynes Coffe, som dom delade lokaler med. Rummet som låg i källaren och var utan fönster, var det minsta hotelrum jag någonsin upplevt, max 6 Km2, tom mindre än på mitt kära Nebo i Köpenhamn. Inget för personer med anlag för klaustrofobi alltså, men fräscht och rent och med ett mycket snyggt och modernt badrum med Wc och dusch. Dessutom en fin platt-TV med hyggligt många kanaler, så vad mer kan man bergära för ett rum mitt i Stockholms City för 500:-/natten. Frukost ingick dessutom. En frukost bestående av ost och skinkfralla, kaffe och juice, som fick avhämtas i receptionen, och tas med ner på rummet för förtäring.

I övrigt kan konstateras att jag åt gott och relativt billigt på Maestro Pizza och Kebab på Kungsgatan, bara ett stenkast från mitt hotell. Samt att resa med första klass tåg är som jag sagt tidigare ett oöverträffat sätt att resa. Tyst, lugnt och behagligt, färdas man snabbt och smidigt genom det framrusande svenska landskapet. Lite kändisfeeling också denna gång då Eskil Hellberg hade stolen bakom mig. Väl värt de få extra hundralappar det innebär, jämfört med stöket och böket i 2-klass, eller de evighetslånga och obekväma resorna med buss. Dessutom på minuten punktliga både dit och på hemresan. Heja SJ.