VM Innebandy Göteborg 13-14/12

Dax för VM final mellan Sverige och Finland

Då jag vill titta på idrott oavsett om det är live eller på Tv, så är det kampen, nerven och oförutsägbarheten som lockar mig allra främst. Tyvärr är det väl detta som man saknar i innebandysporten åtminstone på internationell nivå. Den är helt enkelt fortfarande alldeles för förutsägbar, för att få ett stort genomslag hos den breda idrottspubliken. Sverige och Finland står fortfarande i total särklass, även om bredden har ökat. Men 17-0 och 10-1, som var Sveriges segersiffror i kvarts och semifinal lockar knappast fler än de redan frälsta till sporten och arenorna, dvs de ungdomar som spelar själva och deras föräldrar.
Visserligen var finalen mellan Sverige och Finland, en härligt fartfylld och rivig tillställning, där Sverige vände ett 0-2 underläge till seger med 3-2, inför ett fullsatt kokande Scandinavium, men det krävs nog lite mer än en enda riktigt högkvalitativ match för att åtminstone göra mig till någon innebandyfantast.
Annars verkar detta VM ha varit ett proffsigt och väl arrangerat evenemang, både i Scandinavium och Lisebergshallen, där man kunnat se innebandy från morgon till kväll för de intresserade. Lite ris från mig dock för att arrangören, tagit efter friidrotts EM:s grepp om att stänga Scandinaviums entréer, för att istället slussa in åskådarna via Svenska Mässan och det sk. Fun Zone, där allehanda krämare höll till för att visa upp sina produkter.  Bla stod Thomas Ravelli där och krängde sina kalsonger. Fick för övrigt beröm av honom då jag gick förbi, för min tröja med IFK emblem. Något som möttes med ett tummen upp från min sida. Några officiella souvenirer fanns heller inte till försäljning, men däremot ett fylligt matchprogram, vilket inhandlades.
En höjdpunkt var däremot uppvisningen av Grunden Bois i en paus mellan två matcher. Dom är helt enkelt för goa, dessa lirare, och det är nästan omöjligt att inte bli varm i hjärtat av deras spontana glädje och fantastiska inställning. Idrott när den är som bäst.