Så där då har man till slut landat i verkligheten igen. Att resa på upplevelseturer är en aning slitsamt och hektiskt, men samtidigt mycket roligt och givande. Man klarar så mycket mer än man tro, vilket skänker en sådan härlig tillfredsställelse. Gav mig iväg i fredags morse från ett vinterkallt Göteborg, där och då det var så att man önskade att resan hade styrt mycket längre söderut än till Danmark, för det är verkligen en vargavinter vi hamnat i. Iallafall för oss västkustbor som inte är riktigt vana vid detta. 1 ½ månad har gått sedan Stenas passagerarramp blåste ner, men fortfarande har man inte lyckats fixa detta. Sådant ordnar man inte i en handvändning upplyste en av bolagets biljettkontrollanter. Istället fick vi nu, mutade med lite karameller, vandra ombord på båten via bildäcket och ta oss upp till passagerardäck uppför ett till synes otaligt antal trappor. Puhh ! Inte speciellt många passagerare ombord så det var faktiskt inga problem alls med att skaffa sig ett bra bord med fin havsutsikt. Kändes lite som om man befann sig vid Nordpolen när vi sakta stävade ut genom skärgårdens nedisade öar och kobbar och mot den lågt stående solen som försökte tränga igenom morgondiset. En hel del småbarnsföräldrar med och speciellt två unga par som satt i närheten av mig som jag studerade med en viss blandning av irritation, och beundran men samtidigt också ett milt överseende. Hela deras liv cirklar tydligen kring de här små illbattingarna. De enda de samtalar om verkar vara blöjor, barnmat, dagis, eksem och amning etc. För att inte tala om dessa nördar och velourbyxor till pappor. Utrustade med selar på magen och nappflaska i näven. Ja herrejesus vad har det blivit av det manliga släktet. Verkligheten kommer väl förmodligen ikapp också dessa lite naiva och oskuldsfulla föräldrar, men förhoppningsvis kommer deras ungar att växa upp som älskade och trygga barn. Väl framme i Fredrikshavn styrde jag stegen mot stadens järnvägsstation. När jag skulle betala biljetten och drog fram plånboken upptäckte jag till min fasa att den var tom på pengar. Första tanken var ju naturligtvis att jag glömt de danska sedlarna hemma, men så kom jag på att de förmodligen fortfarande låg kvar i kuvertet som låg i portföljen. Fann mig fort och frågade om de tog kort, vilket de gjorde, så jag fick min tor biljett iaf. Gick sedan åt sidan och kunde pusta ut en aning då jag efter en snabb koll i väskan mycket riktigt hittade pengarna där. Slog mig därefter nöjd och lugnad ner i vänthallen och väntade in avgångstiden. Roade mig under tiden med en kär sysselsättning, nämligen att studera människor. Njöt extra av en medelålders karl, till utseendet väldigt lik en engelsk skådespelare som jag inte kommer ihåg namnet på. Iförd tjock täckjacka och Jack Nicholssonmössa, satt han lugnt och sög till synes vällustigt i sig en burk Julebrygd direkt ur burken. Sedan fick jag för första gången stifta kontakt med "Konstnären" en figur som jag skulle stöta på många gånger under denna resa. En stor kraftig herre i 60 årsåldern med rakad skalle, glasögon och mustasch. Klädd i en gigantisk trenchcoat och på huvudet iförd en typ av sandfärgad rund fez, satt han pösande likt en pascha och halsade öl som hans till synes lite undergivna kvinnliga sällskap hämtade oavbrutet från kiosken. Tågresan förflöt utan problem förutom trots att jag borde ha lärt mig nu missade stämplingen av biljetten. Danska järnvägen har ett lite knepigt system där man måste stämpla biljetterna om och om igen en speciell maskin på perrongen upp till fem ggr beroende på hur långt man skall åka. Stämplade bara en gång så konduktören som säkert är van vid detta missöde klippte utan knot till biljetten så den stämde med antalet zoner. Väl framme i Ålborg tog jag mig utan problem fram till Hotel Chagall. Rummet var stort men lite slitet och låg med utsikt mot bakgatan så det var lugnt och stilla. Nöjd med att ha kommit fram blev det några stänkare av den på båten inköpta whiskyn. Att ta sig ut till Gigantium Arena med buss 2 var inga problem, men det var långt och jag förstod snabbt att promenera dit hade varit en omöjlighet. Själva hockeyn i sig kändes väl ärligt talat lite avslagen, eller ungefär som att gå och se en match med Mölndal Hockey. Dåligt tempo, och relativt lite folk ca 2200 där trots allt en del av dem i den sk Red Knight klacken kämpade tappert med att hålla stämningen uppe. Matchen vann Ålborg med 6-1 över Odense Bulldogs. För egen del blev det lite snurrigt förmodligen beroende av allt för mycket koko det skall villigt erkännas. Yrade runt på arenan utan att hitta min plats, drack insmugglad öl som en vänlig men bestämd vakt plockade av mig, rånade kiosken på chipspåsar, inann jag dråsade omkull på ståplatsläktaren men blev hjälpt upp av hjälpsamma åskådare. Efter matchen irrade jag omkring utanför arenan utan att hitta varken busshållplatsen eller någon taxistation. Hann bli lite skrajsen för att bli kvar eller för att tvingas gå in mot stan innan jag nästan av en slump fann busshållplatsen. Kan lugnt säga att det var med en stor lättnad jag satte mig på 2:an när den så dök upp efter att bara ha behövt väntat ett par minuter. Väl framme på hotellrummet fortsatte fyllestirrigheten då jag som vanligt inte hittade plånboken. Efter att ha vänt upp och ner på hela hotellrummet fann jag den så i skrivbordslådan där jag mycket ordentligt hade lagt undan den innan matchen för att den inte skulle försvinna. Ridå !! Men trots allt som jag sa tidigare man klarar mycket mer än man tror och hur illa det än ser ut ibland så löser sig det mesta sig ändå. Morgondagen inledde jag med en stärkande frukost eller som man i Danmark säger morgenmadsbuffé. Liten men naggande god, där vanan att servera härligt frasiga och krämiga wienerbröd och läckra dessertostar till frukost förstärker mitt intryck av Danmark som ett land för livsnjutare. Efter utcheckning begav jag mig ut på en liten stadsvandring i ett julskrudat centrum. Efter en stund kände jag behov av lite vila och samtidigt fylla på vätskedepåerna en aning. Puben John Bull blev således nästa anhalt. En gemytlig pub i typisk engelsk stil, med murrig inredning och fotbollströjor upphängda i taket. Beställde in husets egna classicöl för 45:- som jag långsamt sippade på medan jag studerade pubens gäster och omgivning. Många stamgäster, där man särskilt lade märke till Gudfadern, den pratglada och Hästsvansen. För att inte nämna Konstnären från Fredrikshavns tågstation och hans fru som satt parkerade inne i ett hörn och drack finöl som hon hämtade till de båda med jämna mellanrum från baren. Efter ett par timmar kände jag att det var dags att få lite mat i magen, varför jag drog vidare mot stadens bästa kinarestaurang, som drivs av Jackie Cheng. Här hade jag en kulinarisk upplevelse av stora mått för ett tiotal år sedan, då jag för första gången provade friterad anka i sötsur sås. Naturligtvis blev det anka denna gången också, men skall jag vara ärlig så blev det väl inte samma höjdare denna gången. Fågeln sköljdes ned med två gigantiska öl (75 cl) och mätt och belåten och lite lagom rullig under fötterna, så lämnade jag i alla fall stället för att bege mig längre ner på gatan till Limfjordshotellet. Har bott där några gånger tidigare och det är utan tvekan ett ställe som andas klass. Problem uppstod dock då jag efter incheckning skulle ta hissen upp till mitt rum på femte våning. Tryckte intensivt och energiskt på "femman" men dock utan resultat. Började bli lite paniksvettig och förberedde mig på att traska upp de fem våningarna, för att gå bort till receptionen och fråga hur hissen fungerade kändes lite pinsamt. Men då dök ett ungt par upp, där han drog fram sitt nyckelkort och satte in det i en springa i hisspanelen, och vips så började hissen röra sig uppåt. Vem kunde räkna ut det. Nästan lika mystiskt som med TV:n på rummet som närmast krävde en civilingenörsexamen för att komma till rätta med.Rummet var dock stort och rymligt med en underbar utsikt över Limfjorden. Det enda som irriterande mig var ett rinnande element på toaletten. Andra resan till Gigantium gick betydligt smidigare och enklare än föregående dag. Tog 2:an utanför John Bull och steg av på samma hållplats som igår. Ingången var den samma som vid hockeyn men handbollen spelade i annan större hall som låg bredvid ishallen. Letade intensivt en bra stund men tyvärr utan resultat efter några officiella EM souvenirer. Programmen var dock gratis, och som plåster på såren träffade jag på den officiella maskoten Trille som jag fick göra high five med och som villigt ställde upp för fotografering. Såg först Rumänien mot Serbien. En lite avslagen tillställning där rumänskorna tidigt ryckte åt sig kommandot och till slut vann med bortemot 10 bollar. Sedan var det dags för Danmark mot Spanien och då höjdes temperaturen påtagligt både vad det gäller stämningen i den fullsatta hallen (6600 åskådare) och värmen i arenan. Puhh vad varmt det var, närmast som i en bastu. Matchen var inte särskilt välspelad, utan präglades mer av kamp, men var målmässigt jämn och spännande. Atmosfären var dock fantastisk, och mot slutet av kampen då danskorna ryckte ifrån kokade fullkomligt hela Gigantium. Efteråt kom jag utan problem tillbaka till hotellet med 2:ans buss. Dagen efter vaknade jag upp till dansk TV:s rapporter om bombdådet i Stockholm, där en sådan där av vissa omhuldad kulturberikare sprängt sig själv och en bil luften. Kanske dags nu för alla naiva och blåögda svenskar att vi blir införstådda med vad islam är för typ av religion och vad muslimerna i gemen är gjorda utav. Ut med packet !!! Limfjordens frukostbuffé slog Chagalls med hästlängder iaf då det gällde mångfald. Här fanns det mesta. Bla äggröra med bacon som jag slevade upp en jättelik portion utav. Tyvärr blev jag dock lite besviken då äggröran var helt kruttorr istället för krämig som jag vill ha den. Tog en promenad ner till tågstationen och tåget mot Fredrikshavn som avgick 10,21. På perrongen stötte jag återigen på...vem om inte Konstnären och hans fru, dock utan öl, som också verkade vara på väg hemåt, liksom många andra tillsynes festtrötta individer. Resan till Fredrikshavn gick snabbare än ditresan, bara lite drygt en timma, mot en halvtimma längre dit. Men i och för sig var ju resan dit rätt snurrig av olika anledningar så kanske är det mitt minne som sviker mig en aning. Överskred resebudgeten med att ta ut ytterligare 200 dkk, för att kunna köpa mig en skjorta för 100:- och fyra st av dessa underbara danska wienerbröd jag fallit pladask för. Kände mig lite ölsugen efter ett tag, men att hitta en öppen bar en söndag förmiddag i Fredrikshavn visade sig inte vara det lättaste. Till slut fann jag dock Fladstrand Bar, en riktig pärla helt i min smak. Ett sådant där härligt inrökt ställe där tiden verkar ha stått still de senaste 30 åren, med en inredning och för den delen även gäster bestående av diverse vinddrivna men fridfulla existenser som inte bytts ut på lika länge. Beställde in några Albani Odense och bara njöt av den härligt gemytliga atmosfären, och förstås också av den charmiga mopsen som sprang fritt omkring i lokalen, vilken underbar uppsyn den hade. Efter fyra Albani var det dock dags att dra sig mot hamnen för att ta färjan tillbaka till Göteborg. Båten avgick som planerat 14,00, och innan vi var framme i Götet igen hade jag spenderat mina sista danska pengar i taxfreeshopen på inköp av några av livets nödvändigheter såsom öl, chips och choklad. På bussen mot Mölndal ringde jag upp Porten och beställde en kebabrulle med vitlökssås som jag avnjöt tillsammans med en god öl då jag återigen kom hem till Bergmansgatan. Borta bra men hemma bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar