De 28 milen upp till Oslo tog ca 3,5 timme utan några uppehåll längs vägen, och företogs med Bus4you:s utmärkta långfärdsbuss från Nils Ericsonsplatsen. Eget säte med relativt gott om benutrymme och sköna skinnstolar att sitta i gjorde det till en behaglig och lugn resa. Väl framme vid den centralt belägna bussterminalen i Oslo, var det inga större problem med att hitta till mitt hotell Pensjonat Sentrum på Tollbugatan.
Pensjonatet eller hotellet var som väntat ganska slitet och nedgånget och låg i ett lite ruffigt kvarter med ett par strippklubbar i grannskapet. Dock bara ett stenkast från Karl Johan och nära till kommunikationer som tunnelbana, buss och spårvagn. Personalen var också trevlig och tillmötesgående och rummet stort och rymligt med högt i tak, utrustat med kylskåp, tre sängar och ett jättelikt fönster med utsikt mot gatan och ett konditori och en frisör. Nackdelen var naturligtvis att det förutom avsaknaden av en fungerande tv att det inte heller fanns toalett eller dusch på rummet. Duschen kan väl man klara sig utan under två dagar, men för en man med en lite krånglande blåsa, innebar det många turer i korridorerna även nattetid. Sammanfattningsvis dock ett mycket prisvärt boende med ett perfekt läge.
Turen upp till Holmenkollen företogs med tunnelbana från Stortinget. Redan då färden upp för berget som leder mot Kollen inleddes, anade man vad som komma skulle då dimman tätnade allt mer för varje station, för att väl uppe i Holmenkollen ligga tät som ett grötomslag. Från stationen var det ca 200 meter att gå till själva skidanläggningen, men den promenaden kändes som minst 2 km, då den gick närmast rakt upp på en ganska isig och snömoddig väg. Väl uppe handlade jag pins och kylskåpsmagnet i ett jättelikt souvenirtält. Skulle börja med att se den Nordiska Kombinationens backmoment i den stora backen. Men ärligt talat så kunde man inte ens skymta backen pga tåken. Att dom kunde hoppa överhuvudtaget i denna dimma förvånade mig storligen. När dimman lättade en aning kunde man i alla fall se hopparen när dom slog ner med en väldig fart i underbacken. Därefter bar av det av till själva skidstadion som var helt knökad med folk, vilket gjorde det bökigt att ta sig fram till min läktarsektion, men efter att ha fått bruk för mina vassa armbågar, lyckades jag till slut ta mig fram till en hyfsad position. Åkarna i sprintstafetterna såg man kanske i max ett par hundra meter innan de försvann i den förbannade tåken, därefter fick man förlita sig på den engagerade speakern för att hänga med i tävlingen. Stämningen var dock god på läktarna och visst bultade hjärtat lite extra av stolthet då Charlotte Kalla ryckte ifrån på sista sträckan och säkrade guldet i damstafetten. Hann också med att se avslutningen på den nordiska kombinationen, innan jag begav mig hemåt. Trodde att det skulle ta en evighet att ta sig hem med tanke på allt folk, och bara en väg ut som alla var tvungna att använda likt ett lämmeltåg. Men det gick betydligt bättre än väntat, och bara 45 minuter senare kunde jag trött men nöjd kliva av tunnelbanetåget vid Stortinget igen. På kvällarna var det Karl Johan och Universitetsplatsen som gällde för att kunna bevittna medaljcermonin, som inramades varje kväll av lite varierande underhållning av än mer varierande kvalité, där joddlarduon var ett riktigt bottennapp och tioårige rockern Torsteinn en riktig höjdare. Helt otroligt mycket folk, fantastisk stämning, massvis med norska flaggor, men även ett gäng svenska som vajade stolt och mycket, då Kalla och Ingemarsson fick ta emot sina guldmedaljer.
Att det skulle vara dyrt i Norge, det visste man ju, men 124:- för en VM meny på Burger King, förvisso med några pannkakskulor och kaffe till hamburgaren, pommesen och läsken, kändes dock trots allt ganska svettigt. Då kändes middagen på Nilsens Spiceri, en liten obetydlig men gemytlig restaurang, med pannbiff på valkött som paradrätt, och som låg i undervåningen på hotellet betydligt mer prisvärd. 104:- för en kebab på nötkött och en cola både smakade bra och passade plånboken utmärkt.
Själva staden Oslo upplevde jag som lite sliten och grådaskig, men lätttillgänglig, som dock naturligtvis lystes upp lite extra av den fantastiska folkfesten med skidentusiaster från hela världen som verkligen satte sin prägel på stadskärnan. Ett VM i Norge där skidsporten är så djupt inrotad i folksjälen är utan tvekan något helt unikt.I vilken annan huvudstad i världen än just i Oslo, är folk i full skidutrustning och med ett par laggar under armen ett fullt naturligt inslag i folkvimlet ??
Avslutningsvis, en cocofri resa var ju något som jag hade föresatt mig. Så blev det också, även om jag den sista kvällen "syndade" en aning. På väg hem från medaljcermonin passade jag på att köpa med mig två Ringenes 4,6 %, från "Jokern" en pakistansk närbutik nere i ett parkeringsgarage. Dessa avnjöt jag sedan med stort välbehag tillsammans med det norska nationalgodiset Kvikklunsj, deras motsvarighet till vår Kexchoklad, fast mindre smuligt, då jag kom tillbaka till rum 210 på Pensjonat Sentrum.
