Torslanda - HIF Svenska Cupen 26/8

Hade väl egentligen tänkt lägga ner planerna på att ge mig ut till Torslanda, då Gop helt oförhappandes dök upp hemma på Bergman. Lyckades utan någon större övertalning lura med mig honom, och efter lite navigering via mobil GPS tog vi oss ganska smärtfritt fram till Torslandavallen.

Jordan Larsson firar ett mål

En liten trevlig och gemytlig arena. Inträdet på 100:- stod Gop för i utbyte mot min sommarjacka. Gott väder och hyfsat med folk inklusive en liten klack uppresta skåningar, som hördes ordentligt matchen igenom.
En match som HIF tog kommandot om direkt, och trots att hemmalaget stred berömvärt var man helt naturligt aldrig riktigt nära att hota de allsvenska motståndarna. Ett tröstmål vid ställningen 4-0 fick man dock, vilket också blev slutresultatet. Matchens behållning blev dock att följa HIF:s 17-årige Jordan Larsson. Mera känd kanske som Henkes pojk. Och att han var son till Henrik Larsson framgick nästan med skrattretande tydlighet. Både utseendemässigt, men framförallt i spelstilen, med exakt samma lite ihopkrupna löpstil som pappan. Att han dessutom verkar ha ärvt farsans näsa för mål, vilket två strutar idag vittnar om, gör inte det hela sämre. Utan tvekan en intressant spelare att följa.
Med en kvart kvar hade både jag och Gop fått nog av fotbollsunderhållning, och begav oss hemåt igen.

Falkenberg - Blåvitt 24/8

Efter att ha fått vilat upp mig några dagar kände jag mig trots allt mogen för att åka ner till Falkenberg, för att se det allsvenska mötet mellan Falkenberg och Blåvitt.

Tomas och Jocke på väg att bänka sig

Kl 12,45 hämtade Tomas och Jocke upp mig på Bergman, och en timma senare nådde vid med hjälp av karta och GPS Falkenbergs IP.
En ny upplevelse för mig, och en arena som kanske man inte direkt tog till sitt hjärta, utan en ganska klassisk idrottsanläggning ute på ett öppet fält med löparbanor runt omkring planen. Inte så mycket folk som väntat, utan bara lite drygt 4000, vilket är väl en bit ifrån maxkapacitet.
Våra platser var väl inte heller de bästa. Vi satt nämligen längst in på den inglasade läktaren, och då man dessutom smällt upp en byggnadsställning precis utanför, så gjorde det princip omöjligt att se det ena målet. Nu offrade sig Tomas och tog den platsen så för egen del fungerade det helt ok.
Matchen som sådan var väl skaplig, men inte mer, men framförallt blev det den första bortasegern sedan premiären mot AIK. Två lite tursamma mål av Rieks och Mahlangu, såg ut att göra så att man kunde sitta lugn den sista kvarten. Men icke. En straff för FFF och sedvanlig fega Stahrebyten gjorde att hemmalaget fick till ett rejält tryck i slutminuterna och en kvittering hängde  faktiskt i luften. Som tur var höll dock Blåvitt ut, och nöjda och glada kunde vi vända hemåt, lite besvikna dock att vi inte fick se snackisen Kenneth Zahore i spel.
På hemresan kunde vi konstatera att det var tur att matchen började kl 15 och inte senare, för nu öppnade sig himlens portar på vid gavel, med störtskurar, åska och hagel som resultat.

DN Galan Stockholm 2014-08-21

Börjar bli gammal och att kroppen inte längre orkar med, skrev jag visst något om i gårdagens reflektion. Jo pyttsan jag visste nog inte hur rätt jag hade, för andra av dagen av min miniturné blev inte riktigt vad jag

En klassisk friidrottsarena

hoppats på.
Kände redan på morgonen att allt inte riktigt stod rätt till med den gamla kroppen, för den kändes både ledbruten och trött. Fick dock i mig lite frukost på hotellet innan jag begav mig ut på stan. Kände snabbt att någon längre sightseeing inte var att tänka på, så jag smet in i Gustav Vasa Kyrka, som låg granne med hotellet för att lyssna på lunchkonserten. Pampigt, och en oerhört vacker kyrka, men kyrkorgel på full spruta, är väl kanske inte min favorit. Piggare blev jag i alla fall inte. Juice och en Snickers i Vasaparken, hjälpte inte mycket heller. Så jag fick helt enkelt bege mig tillbaka till hotellet, där jag rasade i säng. Efter några timmars sömn mitt på dagen, kände jag mig faktiskt inte piggare, men jag bestämde mig ändå efter lite tvekan för att bege mig till fots mot Stockholms Stadion och DN-Galan.
En ruggigt god "Bratte" med bröd (Stockholmska) på Järnvägsgrillen fick tillbaka lite av mina livsandar innan jag nådde klassiska Stockholms Stadion på Valhallavägen och snudd på lika klassiska DN Galan. Årets tävlingar var väl förutom årsbästa på 5000 av etiopiern Edris och en mycket fin spjuttävling resultatmässigt ganska avslagna. Mycket kanske beroende på kyla och även stundtals regn, men även på att stora stjärnor som Levallanie i stav inte ens klarade ingångshöjden, och att Sally Pearsson och Michael Rodgers tjuvstartade ut sig. Några svenska framgångar förutom Michelle Torneus 8,03 i längd lyste också tyvärr med sin frånvaro.
Om det var kylan eller en begynnande feberfrossa som gjorde så att jag skakade och darrade så käkarna låste sig vet jag inte, men efter galans slut förstod jag att det gällde att ta sig tillbaka till hotellet så fort som möjligt. Så istället för en kvällspromenad blev det tunnelbanan till Odenplan. Väl tillbaka på hotellet ramlade jag direkt i bädd, darrande i hela kroppen av feberfrossa.
Som tur var hade faktiskt febern avtagit morgonen efter, och även om jag fortfarande kände mig darrig och svag lyckades jag ta mig till Centralen och tåget tillbaka mot Göteborg och Mölndal som jag nådde välbehållen men trött vid 14,30 tiden. Väl hemma på Bergman stupade jag i säng och sov i det närmaste 20 timmar i sträck.
En riktig kollaps, som jag inte riktigt vet vad den berodde på, men som oroar lite inför fortsättningen och drar ned en hel del på helhetsintrycket för denna utflykt.

Jubileumspokalen Solvalla 20/8

Lika löpglad som mina vinnare.

On the Road Again !! För första gången sedan olyckan så är jag ute på turné igen. Och oj vad jag har saknat det, för det är ju så här jag vill leva mitt liv. Kicken när man ger sig iväg på nya äventyr är oslagbar. Bara att få slå sig ner i förstaklassfåtöljen på tåget, och släppa alla bekymmer för att istället finna lugn och ro i själen är svårslagen alla dagar i veckan.
Tog tunnelbanan ut till Odenplan där jag efter lite sedvanligt trixande hittade hotel Ibis på Västmannagatan. Mitt rum visade sig vara litet men helt funktionellt en trappa ner i källaren, men med ett litet fönster, ut mot en cementvägg. Till min både stora glädje och förvåning så lyckades jag faktiskt utan några problem installera internet både för den medhavda laptopen och telefonen, med hjälp av lösenordet jag fick med mig från receptionen.
Att ta sig ut till Solvalla är utan tvekan lite knöligt. Och som jag välja bussen istället för tunnelbanan mitt i rusningstrafiken var väl inte helt lyckat. Jag var dock ute i god tid så efter att ha gjort en liten sightseeing genom Stockholms ytterområden och ett byte i Sundbyberg nådde jag slutligen Solvalla. Då magen började göra sig påmind, smet jag in på en Kebabrestaurang som låg strax utanför banan. På "chefens" egen inrådan slog till på en Shish kebab med ris, och ett jättelikt nybakat pitabröd och en lättcola för 100:-. Smakade bra om än lite torrt, tills jag fyllde på med lite kebabsås från salladsbordet. Fick dessutom chansen att tömma blåsan innan jag fortsatte mot Valla. Efter att blivit av med 190:- för entré och program var jag så inne på nationalarenan för trav. Storleksmässigt ligger väl inte Solvalla så långt före Åby, men då det gäller faciliteter för publiken ligger man långt före Åby som tyvärr på sistone blivit en renodlad racingbana. Här kan du fotfarande njuta av fina travtävlingar på en gemytlig uteläktare med perfekt utsikt över banan eller på en ombonad och rymlig inomhusdito med fina stolar och små bord därtill. Hela tävlingsdagen går ju lite i nostalgins tecken med Legendloppet med alla gamla fantastiska travprofiler från förr, och dessutom ett möte med den tvåfaldiga Elitloppsegraren Mack Lobell, numera 30 år gammal, men fortfarande still going strong paraderade han upplopper fram tillsammans med sin gamle följeslagare den amerikanske stjärnkusken John D Cambell, till publikens stora jubel.  Mera publikjubel blev det när Sveriges och Solvallas störste tränarprofil genom tiderna Stig H Johansson tog hem Ahlsells Legendlopp. Det är väl just det åtminstone jag saknar i dagens speldominerade travsport, just profilerna man kan ta till sitt hjärta både på häst och tränarssidan. En rolig grej inträffade efter loppet då kuskarna paraderade i gamla veteranbilar och kastade ut T-shirts till publiken. Då Helen A Johansson passerade mig sträckte jag ut mina långa armar och plockade med lätthet åt mig tröjan. Visserligen en medium, så att använda den blir nog svårt, men jag får väl rama in den och sätta upp den på väggen som ett roligt minne. Måste dock erkänna att själva Jubileumspokalen missade jag, för då hade jag redan begett mig hemåt. Börjar väl helt enkelt bli gammal och inser väl mer och mer att kroppen helt enkelt inte pallar för allt man vill göra. Så för att undvika köer och trängsel lämnade jag Solvalla redan ett par lopp innan dagens sportsliga höjdpunkt. Nu tog hemresan betydligt längre tid än beräknat då jag missade att hoppa av i "Sumpan" och istället fick åka med till ett ställe i närheten av Solna Centrum där jag kunde ta tunnelbanan tillbaka till Odenplan och Hotel Ibis, där jag såg loppet och den norska dubbelsegern på datan via ATG Play. Nöjd, trött och belåten trots uteblivna spelframgångar. Men som jag sagt så många gånger tidigare, pengar betyder långtifrån allt.

LGIF - ÖIS Svenska Cupen 5/8

Matchsituation från Lindevi
 

Att få lämna den stora fotbollscenen, nåja Gamla Ullevi får väl trots allt betecknas som en sådan i dessa sammanhang, för att återvända till gräsrotsnivå, och till idylliska Lindevi, som jag inte varit på sedan den gamla goda Mölndals FF tiden, kändes faktiskt ganska upplyftande. Gott sommarväder och och mycket folk (publikrekord)varav så gott som alla var öisare, där en påfallande stor andel, som brukligt bestod av rena nördar eller överklassnobbar. Till vilken kategori Björn Axén och Niklas Landgren tillhör,  låter jag dock vara osagt. Men dom bidrog trots allt på ett positivt sätt  till den gemytliga känslan. För rent fotbollsmässigt var väl inte mötet mellan Lindome och ÖIS i Svenska Cupen någon höjdare. En match rödblått vann rättvist med 2-1, sedan Giffarna reducerat i slutminuterna, och faktiskt i matchens sista skälvande sekunder, hade ett friläge, som domaren blåste av för utvisning av en Lindomespelare pga en eftersläng som linjemannen gjort honom uppmärksam på. Men att Sällskapet inom överskådlig tid skulle kunna konkurera med Blåvitt och Häcken på de stora scenerna, ser jag som en utopi med tanke på spelarmaterial och ekonomiska muskler.
Tog tåget ut till Lindome, där en extrainsatt buss väntade. En vilsen chaufför fick order av ledningscentralen att vänta in fler passagerare, men gjorde misstaget att fråga passagerarna när matchen började. Passagerarna som till största delen bestod av unga Öis supportrar, gapade högljutt och bestämt att matchen började om fem minuter, KÖÖÖÖR, fastän det återstod gott och väl 45 minuter till matchstart. Varpå den stackars chauffören fick panik och trampade gasen i botten och körde i full fart förbi alla hållplatser direkt till Lindevi. Ja se dagens ungdom. På hemvägen hoppade jag över bussen, och promenerade istället ner till Lindome Centrum. Ett centrum som var i stort sett sig likt sedan jag började min yrkeskarriär där för en herrans massa år sedan. Egentligen var det väl bara affärerna som bytt namn och inriktning. Bla hade Kassans gamla lokaler tagits över av ett gym. Men en viss nostalgikänsla väckte dock vandringen ner mot tåget för vidare färd mot det riktiga Mölndal.